Personen jag pratade med
lät bekymrad när han hörde orden som kom ur min mun. Han hade en tydlig rynka
mellan ögonbrynen, som om av ålder fast han inte kunde vara äldre än trettio.
Han satt korsat med benen och antecknade i sitt tunna kollegieblock för att
kunna gå tillbaka och se om det är något han missat.
Det var första gången på
flera veckor jag tagit mig ut ur lägenheten. Jag tvingades ha en sportig outfit
för att kunna gömma mitt fettiga, smutsiga hår under en keps och under resan
till sjukhuset höll jag blicken nere för att undvika bekanta ansikten.
Jag hade slutat ta min
medicin så mitt liv hade återgått till att vara det bästa – eller det absolut
värsta. Jag intalade mig själv att kroppen ska kunna klara sig utan extra
substanser. Att om man inte överlever utan de är man inte gjord för att leva.
Jag intalade mig själv att det inte var så farligt.
Sen var jag tillbaka i
lägenheten, tillbaka i sängen. Somnade och plussade på ytterligare timmar till
min 14-timmars nattsömn tills min kille kom hem och desperat försökte få mig
upp ur sängen. Jag sa ifrån, mest på grund utav all den sömn som gjort mitt
huvud tungt som bly. Han tittade på mig, uppgiven, trött och förvirrad och
lämnade mig åter i mörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar