10.29.2013

Min kille mötte upp mig för att äta lunch efter att jag varit hos läkaren. Det var inte en bra dag. Det var en av de få dagarna i mitt liv då jag blivit aggressiv i samband med depression. Jag var fullständigt introvert, vilket var helt olikt mig och jag kände att jag befann mig i ett mellanläge där jag antingen skulle bryta ihop eller fullständigt spåra ur.

På väg genom tunnelbanespärrarna i T-centralen kom en tjej och tänkte planka bakom mig. För att förklara mina åsikter om detta lite kort så struntar jag fullständigt i om folk plankar, så länge det inte är på andras bekostnad. Detta var därför enligt mig fel och på min bekostnad, så jag stannade vid dörrarna och vägrade släppa igenom henne. För att gå efter stereotyper var hon en riktig blattetjej och rejält mycket större än jag. Hon skrek på mig och undrade vad fan jag höll på med. Mitt tålamod hade sviktat helt och jag skrek tillbaka att jag hade haft en dålig dag och att hon skulle ge sig. Jag fick hålla emot med all min styrka och hon fortsatte att göra allt i sin makt för att trycka igenom mig. Jag höll emot. Hon rev mig. Jag påpekade återigen att jag haft en dålig dag tills jag sparkade tillbaka henne och hon var kvar på andra sidan av spärrarna. Min kille stod chockat vid rulltrappan och det hade samlats människor runt omkring oss för att få en glimt av vad som hänt.

Vi ställde oss i rulltrappan och jag kunde inte säga ett ord då det skulle innebära att jag bröt ihop. Han höll om mig. Jag bad honom stanna hos mig men då han redan var sen till jobbet fick jag stå ensam kvar. Jag satte på mig mina solglasögon trots mulet väder och lät tårarna falla fritt när jag ställde mig i den fullsatta vagnen mitt i stockholmsrusningen. Vad hade hänt? Jag var förvirrad, rädd och skamsen. Mina tankar kunde inte ta något fäste och hjärtat slog snabbare och hårdare än någonsin förut. Jag gjorde allt i min kraft för att inte falla ihop och ju mer folk som trycktes in i vagnen, ju mer kunde jag låta mig bäras upp av människornas stressade kroppar tills det var min tur att kliva av.

4 kommentarer:

  1. Hoppas att du mår bättre nu.
    Älskar förresten din header på bloggen.

    SvaraRadera
  2. Om du vill att folk ska ta till sig din blogg och lyssna på det du skriver, och ta det på allvar, så kanske du inte ska vräka ur dig korkad jävla skit som "en riktig blattetjej". Du skriver att du inte tycker om att psykiskt sjuka delas in i fack, för mkt fokus på diagnoser osv. Då kanske du inte ska dela in folk i fack utifrån etnicitet och bakgrund. Ett tips bara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om jag endast hade vräkt ur mig saker som "en riktig blattetjej" så hade det varit urbota korkat. Nu yttrade jag mig om stereotypen av en riktig blattetjej, vilket är en stereotyp som inte jag tagit fram och inte heller sympatiserar, men som i själva verket finns. Tråkigt att du missuppfattade vad jag ville få fram med det. Om sammanhanget hade varit annorlunda hade jag kunnat yttra mig om t.ex. stereotypen av en medelåldersman, eller stereotypen av en turist. Stereotyper finns av de allra flesta människor - vare sig de är berättigade eller inte.

      Radera