Jag klev ur bilen på baksidan av Karolinska. De två kvinnorna som hade hämtat mig plingade på en dörr och ut kom en sköterska. En av kvinnorna frågade mig om jag skulle klara mig. Jag visste inte vad jag skulle svara, men nickade för att visa min tacksamhet för att de hämtat mig.
Sköterskan bad mig vänta i ett tomt och sjukhustypiskt väntrum. Lysrör. Växter som placerats ut för att skapa känslan av hemtrevnad. En plats med leksaker för barnen till oss psykon. De fula, fula, tygerna på de hårda, hårda, stolarna.
Ut kom en kvinna och bad mig komma in. Vi pratade länge och fastän jag lärt mig att överdrift är nödvändigt för att få hjälp i den svenska sjukvården höll jag mig till sanningen; jag var där för att jag inte visste vad jag skulle göra eller var jag skulle ta vägen. Jag grät och grät fastän tårar inte är något jag delar med andra. Ångesten jag kände när jag trodde att hon skulle be mig åka hem.
Jag vill att du stannar, sa hon. Jag tror inte att du kommer att skada dig själv fysiskt men du behöver få lugn och ro och inte behöva ta tag i verkligheten just nu.
Lättnaden.
Upp till M86. Den märkliga, obehagliga känslan när sköterskorna tömde min väska och muddrade mig efter saker jag kunde skada mig själv med. Sedan blev jag tilldelad ett rum, ett rum med fönster som inte gick att öppna. Med kal och medveten inredning som de trodde omöjliggjorde självmordsförsök. Utsikten mot den gråa och tomma innergården skapade känslan av fängelse. Och där låg jag. Där låg jag tills nattsköterskan kom med en sömntablett och jag föll i dvala.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar