Please let the sun shine on me.

Forts.

En skötare storlek större kom in och meddelade mig att det fanns frukost. Hans lugna skånska fick mig att känna mig trygg och jag gick ut för att hämta några skivor gurka och en kopp té. Ute i sällskapsrummet satt resten av psykisarna i grupper, det var uppenbart att de lärt känna varandra under en längre tid. Några satt ensamma och utnyttjade tv-tiden. Hela situationen kändes skrämmande och det kändes som om jag var med i en dålig film.

Jag lämnade snabbt sällskapsrummet och tog med min frukost till rummet. Började rita, skissa, skriva. Försökte få ur min förvirring på papper. Timmar gick. Den skånske skötaren kom in och gav komplimanger för mina nakna kvinnor som var nedskissade på pappret. Fler timmar gick.

Jag kunde inte vara kvar där. Jag kände mig sjukare än någonsin i miljön som jag vistades i och förstod fort att detta inte skulle få mig att må bättre. Miljön som jag vistades i lät mig istället tycka det var okej att må som jag gjorde. Jag lät mig själv vara svag.

De flyttade mig samma kväll till ett rum som jag skulle dela med en annan patient, då det tillkommit ytterligare psykisar till M86. Det var en äldre kvinna, en trött kvinna, en uppgiven kvinna. Hon vred sig, hostade, och precis som jag lämnade hon inte sin sjukhussäng. Jag ropade på en sköterska och sa att jag måste åka hem. Hon förklarade för mig att jag måste prata med en läkare. Jag nickade.

Några timmar senare satt jag där med läkaren, förklarade att jag mådde ännu sämre av att vara där. Han försökte med all sin kraft använda sin auktoritet för att få mig att stanna några dagar till. Men med min övertalningsförmåga och oerhörda envishet fick jag tillslut permission, hoppade in en taxi och åkte hem.

Min sambo väntade på mig. Han hade ordnat en väldigt sen middag och dukat upp framför TV:en och slagit på fotbollsmatchen som jag så gärna ville se. Han kramade mig länge och värmen som jag kände gjorde mig övertygad om att jag tagit rätt beslut med att åka hem. Jag mådde bättre redan efter någon timme och kände mig tacksam över att jag hade en så fantastisk man att komma hem till.

-----------------------

Idag skulle jag aldrig få för mig att vilja bli inlagd. Det var min första upplevelse och jag bestämde mig där och då för att det skulle bli min sista. Jag insåg att vara inlagd betydde tillåtelse att falla hårt, istället för att kämpa. Jag har full förståelse för att orken till att kämpa inte alltid finns där, det är ofta den inte gör det för mig. Men att kämpa betyder inte alltid att ta sig uppåt, eller att må bättre, att kämpa betyder att göra det man kan i situationen man befinner sig. 

I mina värsta perioder sätter jag upp mål för dagen. En dag kan vara att jag ska orka upp ur sängen för att dricka vatten. En annan dag att sätta igång en film. En bättre dag att ta en promenad. Att kämpa behöver inte vara mer än så.

Glöm inte att man alltid är starkare än vad man tror.