Please let the sun shine on me.

Det var mörkt i lägenheten och det började klia i kroppen. Jag var tvungen att göra något. Känna något. Jag drog mig i håret och slog på mitt ansikte. Paniken av att agera blev bara större och jag gick in i köket för att hitta pappret med tips som jag skulle använda i såna här lägen. Mannen med rynkan i pannan och korsade ben hade gett mig den ”för att hantera akuta kriser”.

·      Håll en isbit i handen och fokusera på kylan

·      Lägg en värmedyna på bröstet

·      Lägg dig på en spikmatta

·      Lyssna på hög musik

·      Lyssna på någons röst via ett ljudband eller ring en telefonsvarare ett flertal gånger

·      Titta noggrant på vackra naturbilder eller bilder av djur

·      Gosa med ditt husdjur eller krama om ditt barn

·      Lukta på något starkt(ex. kaffebönor)

·      Smaka på något surt/sött/beskt och var uppmärksam på hur det verkligen smakar.

Styrkan av min ångest ökade i en skrämmande hög takt och att följa något av tipsen kändes då längre och längre bort. Inuti mig hördes skrik efter hjälp och efter vad jag skulle göra, jag var uppgiven och fullständigt ensam.

Efter för många signaler, som fick min ångest att öka ytterligare, svarade en man i telefonen på akutpsyk. Han frågade vad som har hänt och jag svarade att jag inte vet vad jag ska göra. Han fick mig att känna mig dum som ringde och jag la på. Jag kände att jag inte kunde prata med någon som inte förstod, eller åtminstone inte försökte. Jag tog några djupa andetag och ringde igen. Hoppades på att någon annan skulle svara. En kvinna som bröt på hindi svarade och påbörjade samtalet med exakt samma fråga som hennes kollega. Sen frågade hon mig om jag tänkte försöka ta livet av mig.

Försöka ta livet av mig? Var det så jag var tvungen att känna för att må akut dåligt och behöva hjälp? Försöka ta livet av mig. Det var ofta jag hade tänkt den tanken men att den tanken skulle innebära ett faktiskt genomförande var lögn. Mådde jag inte tillräckligt dåligt? Hade jag ringt i onödan? Det fanns säkert de som ringde och hade kniven i handen. Det var inte synd om mig.

Jag svarade tillslut nej på hennes fråga men då hade gråten trängt sig fram genom alla tomma rum och hon hörde knappt vad jag sa. Jag förklarade åter igen att jag inte visste vart jag ska ta vägen.

Hon skickade en bil och femton minuter senare stod två kvinnor vid min dörr och skjutsade mig till St Görans psykiatriska akutmottagning.