Det var mörkt i lägenheten
och det började klia i kroppen. Jag var tvungen att göra något. Känna något.
Jag drog mig i håret och slog på mitt ansikte. Paniken av att agera blev bara
större och jag gick in i köket för att hitta pappret med tips som jag skulle
använda i såna här lägen. Mannen med rynkan i pannan och korsade ben hade gett
mig den ”för att hantera akuta kriser”.
·
Håll en isbit
i handen och fokusera på kylan
·
Lägg en
värmedyna på bröstet
·
Lägg dig på en
spikmatta
·
Lyssna på hög
musik
·
Lyssna på
någons röst via ett ljudband eller ring en telefonsvarare ett flertal gånger
·
Titta noggrant
på vackra naturbilder eller bilder av djur
·
Gosa med ditt
husdjur eller krama om ditt barn
·
Lukta på något
starkt(ex. kaffebönor)
·
Smaka på något
surt/sött/beskt och var uppmärksam på hur det verkligen smakar.
Styrkan av min ångest
ökade i en skrämmande hög takt och att följa något av tipsen kändes då längre
och längre bort. Inuti mig hördes skrik efter hjälp och efter vad jag skulle
göra, jag var uppgiven och fullständigt ensam.
Efter för många signaler,
som fick min ångest att öka ytterligare, svarade en man i telefonen på
akutpsyk. Han frågade vad som har hänt och jag svarade att jag inte vet vad jag
ska göra. Han fick mig att känna mig dum som ringde och jag la på. Jag kände
att jag inte kunde prata med någon som inte förstod, eller åtminstone inte försökte.
Jag tog några djupa andetag och ringde igen. Hoppades på att någon annan skulle
svara. En kvinna som bröt på hindi svarade och påbörjade samtalet med exakt
samma fråga som hennes kollega. Sen frågade hon mig om jag tänkte försöka ta livet
av mig.
Försöka ta livet av mig?
Var det så jag var tvungen att känna för att må akut dåligt och behöva hjälp?
Försöka ta livet av mig. Det var ofta jag hade tänkt den tanken men att den
tanken skulle innebära ett faktiskt genomförande var lögn. Mådde jag inte tillräckligt
dåligt? Hade jag ringt i onödan? Det fanns säkert de som ringde och hade kniven
i handen. Det var inte synd om mig.
Jag svarade tillslut nej
på hennes fråga men då hade gråten trängt sig fram genom alla tomma rum och hon
hörde knappt vad jag sa. Jag förklarade åter igen att jag inte visste vart jag
ska ta vägen.
Hon skickade en bil och
femton minuter senare stod två kvinnor vid min dörr och skjutsade mig till St
Görans psykiatriska akutmottagning.
De är ganska duktiga på att "idiotförklara" en när man ringer akutpsyk. Tyvärr. Många som sitter där borde jobba någon annanstans.
SvaraRaderaKram
Man kan ju tycka det. Det samtalet kan mycket väl vara det som bestämmer om man låter sig bli räddad. Kram
Radera