Metamorphosis

Jag är trettioen veckor in i en förvandlingsprocess.
En process som tar mig från att vara en person - till att också vara mamma.
Jag har uppnått en stabilitet det senaste året som för mig varit tidigare okänd,
en stabilitet som gör att jag kan känna mig trygg i förvandlingen.

Jag är också rädd.
Rädd för faktumet att historien upprepar sig.
Som den alltid gjort.
Rädd för att inte klara av uppgiften som förvandlingen innebär.
Den viktigaste uppgiften av de alla.
Rädd för att bli dömd,
om jag tappar greppet ens för en sekund.

Undanlagd

Jag har den senaste tiden varit ett timglas. Där jag under en vända är glad, kanske till och med lycklig. Men i nästa ledsen. Förlorad. 

Jag vill bara lägga undan detta timglas och låta det aldrig vändas igen. När tiden är räknad, när sanden runnit ut, finns inget hopp. 

I really don't give a fuck anymore

Askan från cigaretten landar på gräset som småglittrar av frosten som skapats under natten.
Jag är ensam.
Flaskan med vodka är halvtom.
Jag är ensam.

Samling med bloggar om psykisk ohälsa

Jag vet att flera försökt göra detta.

I helgen tänkte jag sätta mig ner och samla bloggar om psykisk ohälsa och lista de i olika kategorier(jag gör en länk i min menyrad så att det alltid går att komma åt den fort). Jag tror att det behövs. Inte bara för min del, men för er också.

Har du en blogg om psykisk ohälsa eller vill tipsa om någon? Skriv i kommentarsfältet!

I've convinced myself that it's okey to give up

Jag följer första motståndets lag.
Detta innebär att sekunden någonting går emot mig, låter jag det sänka mig, dränka mig, kväva mig.
Jag ger upp innan jag ens försökt.
Det blir ett så självdestruktivt beteende att jag inte klarar av någonting i vardagen.
Det är förklaringen till att jag inte har kunnat jobba på samma plats mer än sex månader, att jag sjukanmäler mig så fort jag har minsta lilla symptom på förkylning.
Jag börjar hata mig själv för att jag ger upp samtidigt som jag övertygar mig själv om att det är okej. 

Igår ignorerade jag alla måsten, tog till flaskan och var så nära att ta beslut som skulle få min värld att rasera fullständigt. 

Motsatt

Jag minns när jag var yngre och jag vaknade på morgonen av att solen lyste in i rummet
En glädje spred sig, ett rus, en vilja att ta dagen och göra den ens egen.

Idag vaknade jag på morgonen av att solen lyste in i rummet
En ångest spred sig, en ledsamhet, en kamp av att inte lägga sig under täcket igen.

-

Dagens sysselsättning kommer att vara rödvin, cigaretter och Skins.

Väderväxling

Ljuset släcks plötsligt av en svag vindpust
Den första på många veckor
Men inte den sista

Den svaga vinden övergår i en storm
En storm som förstör allt
Och låter förstörelsen vara

Det börjar regna
Det blir kallt
All smuts rinner bort

Marken torkar
Och förstörelsen är numer 
En utveckling mot något nytt

Applåder!

Applåder till dig. Du är grym och jag är glad att du lever.

Det förflutna

Jag har tänkt mycket på det här med det förflutna, det som varit och framför allt hur det kunde ha varit om mina val hade varit annorlunda. Min inställning har alltid varit att jag är stolt över mina val och att jag anser mig ha haft ett väldigt tursamt liv. Jag har insett att vad jag ansett varit mitt tursamma liv bara handlat om en illusion.

Det är skrämmande hur man från ingenstans kan få upp en klar bild, en kortfilm regisserad av en själv, av hur livet sett ut de senaste sju åren. Hur man från ingenstans inser att de senaste sju åren har varit en ständig kamp för överlevnad. Hur man från ingenstans inser hur de senaste sju åren varit för personerna runt omkring en.

Det gör mig ledsen. Ledsen att inte få fortsätta leva i min illusion om det förflutna.

Två vitt skilda världar

Jag lever i två vitt skilda världar. En där glädje möter entusiasm. Där värme och närhet är givna element. Där jag ständigt svävar några centimeter över marken och hoppas på att mina fotsulor aldrig ska tvingas möta den igen.

Jag lever i två vitt skilda världar. En där sorg möter tomhet. Där kyla och avståndstagande är givna element. Där jag ständigt ligger paralyserad längs den kalla, kalla marken i den mörka, mörka natten och hoppas på att kylan ska få mig att aldrig tvingas möta den igen.

Jag har börjat jobba igen efter månader av att-göra-ingentingande. Det har gått tre dagar och jag känner mig redan uttråkad. Törstig efter mer. Behov av utveckling. Ansvar. Saker som jag helt enkelt inte klarar av. Är det någonting jag lärt mig är det att min självdisciplin är nästintill obefintlig. I kombination med min extrema ambition är det alltid det som får mig att falla. Min vilja att orka.

Min största utmaning i livet är att ta mig an lagom uppgifter. Vad det nu innebär. Att inte vara så ambitiös som jag vill vara. Att ta en sak i taget. Utvecklas i små steg för att se hur det går. En utmaning som jag ännu ej lyckats med i något avseende.

Vad är er största utmaning?

Nystart

Nu var det länge sedan jag publicerade någonting här. Tanken när jag först skapade den här bloggen var att dela med mig av texter jag skrivit när jag mått som värst - och som bäst. Det senaste året har dock visat sig vara väldigt bra för mig och dessa texter har blivit allt färre. Därför kommer den här bloggen hädanefter att innehålla mer av mina vardagsbetraktelser och tankar om psykisk ohälsa. 

Jag kommer INTE att endast rikta mina inlägg till de med bipolär sjukdom utan vill vara tydlig med att jag är fullständigt ointresserad av fack och diagnoser. Mår du dåligt kan du alltid prata med mig. 

Så. Då börjar vi väl om då!

Min kille mötte upp mig för att äta lunch efter att jag varit hos läkaren. Det var inte en bra dag. Det var en av de få dagarna i mitt liv då jag blivit aggressiv i samband med depression. Jag var fullständigt introvert, vilket var helt olikt mig och jag kände att jag befann mig i ett mellanläge där jag antingen skulle bryta ihop eller fullständigt spåra ur.

På väg genom tunnelbanespärrarna i T-centralen kom en tjej och tänkte planka bakom mig. För att förklara mina åsikter om detta lite kort så struntar jag fullständigt i om folk plankar, så länge det inte är på andras bekostnad. Detta var därför enligt mig fel och på min bekostnad, så jag stannade vid dörrarna och vägrade släppa igenom henne. För att gå efter stereotyper var hon en riktig blattetjej och rejält mycket större än jag. Hon skrek på mig och undrade vad fan jag höll på med. Mitt tålamod hade sviktat helt och jag skrek tillbaka att jag hade haft en dålig dag och att hon skulle ge sig. Jag fick hålla emot med all min styrka och hon fortsatte att göra allt i sin makt för att trycka igenom mig. Jag höll emot. Hon rev mig. Jag påpekade återigen att jag haft en dålig dag tills jag sparkade tillbaka henne och hon var kvar på andra sidan av spärrarna. Min kille stod chockat vid rulltrappan och det hade samlats människor runt omkring oss för att få en glimt av vad som hänt.

Vi ställde oss i rulltrappan och jag kunde inte säga ett ord då det skulle innebära att jag bröt ihop. Han höll om mig. Jag bad honom stanna hos mig men då han redan var sen till jobbet fick jag stå ensam kvar. Jag satte på mig mina solglasögon trots mulet väder och lät tårarna falla fritt när jag ställde mig i den fullsatta vagnen mitt i stockholmsrusningen. Vad hade hänt? Jag var förvirrad, rädd och skamsen. Mina tankar kunde inte ta något fäste och hjärtat slog snabbare och hårdare än någonsin förut. Jag gjorde allt i min kraft för att inte falla ihop och ju mer folk som trycktes in i vagnen, ju mer kunde jag låta mig bäras upp av människornas stressade kroppar tills det var min tur att kliva av.

Sedan kom jag till den punkten där jag var tvungen att släppa allt som så många gånger förr. Sluta på mitt jobb, hoppa av min skola och gräva ner mig i min säng. En punkt som jag aldrig förstod varför jag kom till.

Jag höll pincetten stabilt mellan fingrarna för att få lösögonfransen att sitta perfekt längs fransraden. Badrummet som jag stod i var i fullständig röra, smink låg överallt med de flesta av locken någonstans långt bort från deras tillhörande förpackningar. Musiken dånade högt och skränande från min telefon som låg på handfatet. Bredvid den stod ett nyligen påfyllt champagneglas. Adrenalinet pumpade och jag minns att jag kände mig riktigt, riktigt lycklig.

Min vänner satt i köket, alla med samma inställning som jag; att denna kväll skulle gå till historien. Tre tomma champagneflaskor stod på diskbänken och nu hade samtalet gått över från inte så intressanta - till inte alls intressanta. Jag anslöt mig till surret och snart stod taxin utanför för att ta oss ut i natten.

Jag satte mig fram i taxibilen och bad genast taxichauffören att sätta på "jättebra och jättehög musik", i regel var det precis så jag sa varje gång jag satte mig i en taxi, oavsett tid på dygnet eller sällskap. Denna kväll var inget undantag. Med våra glamourösa lockar, välsminkade ansikten, stilrena fodralklänningar och skyhöga klackar sjöng vi högt med till bilradion tills bilen stannade och vi klev ut mer taggade än någonsin.

Drink, drink, shot, shot. Blickar. Mer blickar. 

Tungan av den absolut snyggaste mannen på klubben fanns nu i min lägenhet och jobbade hårt mellan mina lår. Jag var uttråkad, full och inkapabel till någon typ av njutning. Drog upp honom. Han log. Jag förklarade för honom att det här inte riktigt funkade och bad honom gå. Hans leende övergick till ett sårat och förvirrad uttryck och inte många minuter senare hade han stängt dörren till lägenheten och gått ut i natten.

Ensam och naken somnade jag, till en kväll som precis som alla andra - inte skulle gå till historien.

Forts.

En skötare storlek större kom in och meddelade mig att det fanns frukost. Hans lugna skånska fick mig att känna mig trygg och jag gick ut för att hämta några skivor gurka och en kopp té. Ute i sällskapsrummet satt resten av psykisarna i grupper, det var uppenbart att de lärt känna varandra under en längre tid. Några satt ensamma och utnyttjade tv-tiden. Hela situationen kändes skrämmande och det kändes som om jag var med i en dålig film.

Jag lämnade snabbt sällskapsrummet och tog med min frukost till rummet. Började rita, skissa, skriva. Försökte få ur min förvirring på papper. Timmar gick. Den skånske skötaren kom in och gav komplimanger för mina nakna kvinnor som var nedskissade på pappret. Fler timmar gick.

Jag kunde inte vara kvar där. Jag kände mig sjukare än någonsin i miljön som jag vistades i och förstod fort att detta inte skulle få mig att må bättre. Miljön som jag vistades i lät mig istället tycka det var okej att må som jag gjorde. Jag lät mig själv vara svag.

De flyttade mig samma kväll till ett rum som jag skulle dela med en annan patient, då det tillkommit ytterligare psykisar till M86. Det var en äldre kvinna, en trött kvinna, en uppgiven kvinna. Hon vred sig, hostade, och precis som jag lämnade hon inte sin sjukhussäng. Jag ropade på en sköterska och sa att jag måste åka hem. Hon förklarade för mig att jag måste prata med en läkare. Jag nickade.

Några timmar senare satt jag där med läkaren, förklarade att jag mådde ännu sämre av att vara där. Han försökte med all sin kraft använda sin auktoritet för att få mig att stanna några dagar till. Men med min övertalningsförmåga och oerhörda envishet fick jag tillslut permission, hoppade in en taxi och åkte hem.

Min sambo väntade på mig. Han hade ordnat en väldigt sen middag och dukat upp framför TV:en och slagit på fotbollsmatchen som jag så gärna ville se. Han kramade mig länge och värmen som jag kände gjorde mig övertygad om att jag tagit rätt beslut med att åka hem. Jag mådde bättre redan efter någon timme och kände mig tacksam över att jag hade en så fantastisk man att komma hem till.

-----------------------

Idag skulle jag aldrig få för mig att vilja bli inlagd. Det var min första upplevelse och jag bestämde mig där och då för att det skulle bli min sista. Jag insåg att vara inlagd betydde tillåtelse att falla hårt, istället för att kämpa. Jag har full förståelse för att orken till att kämpa inte alltid finns där, det är ofta den inte gör det för mig. Men att kämpa betyder inte alltid att ta sig uppåt, eller att må bättre, att kämpa betyder att göra det man kan i situationen man befinner sig. 

I mina värsta perioder sätter jag upp mål för dagen. En dag kan vara att jag ska orka upp ur sängen för att dricka vatten. En annan dag att sätta igång en film. En bättre dag att ta en promenad. Att kämpa behöver inte vara mer än så.

Glöm inte att man alltid är starkare än vad man tror.

Jag klev ur bilen på baksidan av Karolinska. De två kvinnorna som hade hämtat mig plingade på en dörr och ut kom en sköterska. En av kvinnorna frågade mig om jag skulle klara mig. Jag visste inte vad jag skulle svara, men nickade för att visa min tacksamhet för att de hämtat mig.

Sköterskan bad mig vänta i ett tomt och sjukhustypiskt väntrum. Lysrör. Växter som placerats ut för att skapa känslan av hemtrevnad. En plats med leksaker för barnen till oss psykon. De fula, fula, tygerna på de hårda, hårda, stolarna.

Ut kom en kvinna och bad mig komma in. Vi pratade länge och fastän jag lärt mig att överdrift är nödvändigt för att få hjälp i den svenska sjukvården höll jag mig till sanningen; jag var där för att jag inte visste vad jag skulle göra eller var jag skulle ta vägen. Jag grät och grät fastän tårar inte är något jag delar med andra. Ångesten jag kände när jag trodde att hon skulle be mig åka hem.

Jag vill att du stannar, sa hon. Jag tror inte att du kommer att skada dig själv fysiskt men du behöver få lugn och ro och inte behöva ta tag i verkligheten just nu.

Lättnaden.

Upp till M86. Den märkliga, obehagliga känslan när sköterskorna tömde min väska och muddrade mig efter saker jag kunde skada mig själv med. Sedan blev jag tilldelad ett rum, ett rum med fönster som inte gick att öppna. Med kal och medveten inredning som de trodde omöjliggjorde självmordsförsök. Utsikten mot den gråa och tomma innergården skapade känslan av fängelse. Och där låg jag. Där låg jag tills nattsköterskan kom med en sömntablett och jag föll i dvala.

Det var mörkt i lägenheten och det började klia i kroppen. Jag var tvungen att göra något. Känna något. Jag drog mig i håret och slog på mitt ansikte. Paniken av att agera blev bara större och jag gick in i köket för att hitta pappret med tips som jag skulle använda i såna här lägen. Mannen med rynkan i pannan och korsade ben hade gett mig den ”för att hantera akuta kriser”.

·      Håll en isbit i handen och fokusera på kylan

·      Lägg en värmedyna på bröstet

·      Lägg dig på en spikmatta

·      Lyssna på hög musik

·      Lyssna på någons röst via ett ljudband eller ring en telefonsvarare ett flertal gånger

·      Titta noggrant på vackra naturbilder eller bilder av djur

·      Gosa med ditt husdjur eller krama om ditt barn

·      Lukta på något starkt(ex. kaffebönor)

·      Smaka på något surt/sött/beskt och var uppmärksam på hur det verkligen smakar.

Styrkan av min ångest ökade i en skrämmande hög takt och att följa något av tipsen kändes då längre och längre bort. Inuti mig hördes skrik efter hjälp och efter vad jag skulle göra, jag var uppgiven och fullständigt ensam.

Efter för många signaler, som fick min ångest att öka ytterligare, svarade en man i telefonen på akutpsyk. Han frågade vad som har hänt och jag svarade att jag inte vet vad jag ska göra. Han fick mig att känna mig dum som ringde och jag la på. Jag kände att jag inte kunde prata med någon som inte förstod, eller åtminstone inte försökte. Jag tog några djupa andetag och ringde igen. Hoppades på att någon annan skulle svara. En kvinna som bröt på hindi svarade och påbörjade samtalet med exakt samma fråga som hennes kollega. Sen frågade hon mig om jag tänkte försöka ta livet av mig.

Försöka ta livet av mig? Var det så jag var tvungen att känna för att må akut dåligt och behöva hjälp? Försöka ta livet av mig. Det var ofta jag hade tänkt den tanken men att den tanken skulle innebära ett faktiskt genomförande var lögn. Mådde jag inte tillräckligt dåligt? Hade jag ringt i onödan? Det fanns säkert de som ringde och hade kniven i handen. Det var inte synd om mig.

Jag svarade tillslut nej på hennes fråga men då hade gråten trängt sig fram genom alla tomma rum och hon hörde knappt vad jag sa. Jag förklarade åter igen att jag inte visste vart jag ska ta vägen.

Hon skickade en bil och femton minuter senare stod två kvinnor vid min dörr och skjutsade mig till St Görans psykiatriska akutmottagning.

Min vän tittade på mig med en sådan blick man använder när man pratar om idiotisk politik, dålig service i butiker eller en väldigt ogenomtänkt design. Hon ställde ned koppen, den tredje på en timme, och frågade mig vad jag höll på med. Hon frågade mig varför jag hade så bråttom, om det är en bra idé och om jag inte var alldeles för ung.

Jag, som var i fullständig extas över att jag bestämt mig för att bli mamma, blev sårad och började försvara mitt agerande. Argumenten om varför jag tyckte att detta är en fantastisk idé och den bästa möjliga timingen fullständigt matades ut ur mig och jag såg hur min vän tog upp sin kopp igen, andades ut och uppträdde likgiltigt, som att hon varit med om liknande impulsiva beslut från mig förut.

Inte mer än några minuter gick innan jag, som en blixt från klar himmel, fick en tanke av att vi borde åka till Paris. Jag kalkylerade snabbt och grovt i mitt huvud för att se om ekonomin tillät det samtidigt som det i den kalkyleringen fattades en hel del utgifter som i stunden inte räknades med. Sen föreslog jag planen och pratade som om idén var den bästa jag kommit på i hela mitt liv.

Min vän böt snabbt samtalsämne.

Ni som vet, ni vet. Detta fick mig att skratta!